Pop skall fylla dansgolv, inte spaltmetrar
Krönika » Popmusik handlar om att fylla dansgolv, inte mediautrymme. Låt dig inte luras av teoretikerna och referensrabblarnas osvettiga analyser. Popmusik är aldrig bättre än det groove som träffar kroppen och sätter den i svängning.
Pop! Det kan analyseras sönder och samman, och det är så lätt att man hamnar just där. För det är ju så gott att verkligen grotta ner sig, att ha välgrundade åsikter och tro att man trängt in bakom ytan i alla fall en liten bit. Den här texten skulle kunnat hamna där och handlat om Håkan Hellströms aktuella sommarturné och vilket eget universum den befinner sig i.
Eller om vårens stora besvikelse som utgörs av The Knifes totalt olyssningsbara ursäkt till skiva, hur smart intellektuellt förpackad den än må vara. Framförallt skulle den kunnat handla om Daft Punks nya album, årets stora musikaliska händelse och en outtömlig gruva av popreferenser och som gjord för att skriva akademiska avhandlingar om.
Från ytliga marknadsföringsnotiser via jublande recensioner
Men min tanke vände häromdagen då jag såg ett stort dubbeluppslag på de fina kultursidorna i en av landets stora morgontidningar. Det fick mig att tänka till. Daft Punk har fyllt mediautrymmet till bristningsgränsen de senaste veckorna. Från ytliga marknadsföringsnotiser via jublande recensioner till mer eller mindre spekulativa djupanalyser. Detta dessutom utan att ha yttrat sig eller medverkat (så vitt jag vet) en enda gång själva.
Till råga på allt gick förre samarbetspartnern Romanthony och dog mitt upp i alltihop, i något man cyniskt skulle kunna se som det smartaste PR-knepet på länge, vilket spädde på snöbollen ytterligare. Så behöver vi verkligen ännu en krönika i ämnet Daft Punk, fyller det någon funktion? Är det ens önskvärt? Jag lät de frågorna gro innanför pannbenet lite, och ut kom en paradox.
Pretentiöst dissikerande
Man måste helt enkelt ägna sig åt analys och ställa just den frågan för att komma fram till ett svar som otvivelaktigt är; Nej. För det är inte nödvändigt eller önskvärt med mera text i ämnet Daft Punk just nu. Skalar man ner det till sin kärna är naturligtvis Daft Punk själva totalt ointresserade av att deras skiva avhandlas med största allvar med ett dubbelsidigt kulturuppslag och beskrivs i teoretiska ordalag, antagligen skrattar dom både hjärtligt och ironiskt åt detta. Samtidigt är det förstås ett erkännande att bli tagen på så stort allvar, och hej (!), all publicitet är bra publicitet rent kommersiellt. Men Daft Punk skall förstås fylla dansgolv, inte spaltmetrar.
Än viktigare är mitt och ditt eget förhållningssätt till popmusik. Där det pretentiösa dissikerandet faktiskt tar död på någonting av dess magi. När jag hör en bra poplåt vill jag studsa upp på golvet (vilket golv det än är), jag vill spela trummor ut i tomma luften, jag vill att mitt huvud ska börja nicka okontrollerat i takt, jag vill att huden ska knottra sig på överarmen och jag vill att det ska kännas som en punch i magen.
Musik är en levande upplevelse
Nyckeln är att det finns något oväntat, outforskat och plötsligt i det här, något som inte låter sig teoretiskt avhandlas. För musik är en kroppslig och levande upplevelse och det är precis det Daft Punks skiva handlar om i ett slags metaperspektiv. “Give life back to music” heter öppningsspåret och sätter normen direkt. När sedan uppmaningen “Sweat! Sweat! Sweat! Lose yourself to dance” kommer en bit in i skivan då bör du ha lämnat in hjärnan på effektförvaring och knycklat ihop alla dina popreferenser och kultursidor i papperskorgen för länge sen. Det är då symbiosen uppstår, Daft Punks verkliga syfte med musiken och ditt sätt att tillgodogöra den gungar i samma bpm.
Text: Matthias Perna Pernhede
[adrotate block="2"]