Prata bas-träff i Glanshammar
Vad är det som får basister från hela landet att bege sig till lilla Glanshammar utanför Örebro?
– Vi började med öl, grill och jam. Många kommer redan på fredagen och umgås inför lördagen, som är dagen då det mesta händer, berättar Peter Bernulf, träffens grundare.
Det är lördag förmiddag och gråmulet när jag sätter mig i bilen. Än har den riktiga värmen inte hittat hit, även om jag kan gå i tshirt utan att frysa. Jag rullar ut på landsvägen med en stor förväntan över en ny intressant erfarenhet. Vad ska 60 basister kunna koka ihop under en dag? tänker jag medan åkerlandskapet med sina nyplogade jordar passerar förbi utanför. Jag kör om en traktor och muttrar lite för mig själv över tidsförlusten och gasar på lite extra för att inte komma för sent.
Basar och utrustning överallt
Himlen spricker upp och solen tittar fram när jag rullar in i Glanshammar. Trots den enkla färdbeskrivningen åker jag lite fel. ”Sikta mot kyrkan och sen ligger det bakom den” låter vattentätt, men gav mig ändå en liten rundtur i Glanshammars centrum. Vilket adderar till den bilden av landsortsidyll som jag föreställt mig innan resan. Det är korta avstånd i byn och det extra jag hinner se är en affär innan jag svänger in på rätt avfart.
Jag parkerar på den nästan överfulla parkeringen utanför den faluröda bygdegården och går in. Det första jag möts av är en 70-talstambur där det ligger basar, basmickar och all möjlig musikutrustning. Det ser ut som en loppis och vid närmare titt sitter det små lappar med pris och ett namn. Senare får jag reda på att man alltid brukar ha en liten loppis. Jag tassar in i den stora salen och ännu mer musikutrustning står uppställt. Ett par hundra basar och så många basförstärkare som får plats längs väggarna.
Thåströms basist
I lokalen finns ett tjugotal personer som står och pratar i små grupper. Ingen tar någon större notis om mig även om de som jag går förbi nickar som hälsning. I ena änden av lokalen finns en scen där man har ställt upp basar och förstärkare som på ett altare. I andra änden ligger köket och där hittar jag personen jag letar efter, Peter Bernulf. Han tar en kaffefrukost och är lite trött efter gårdagens mjukstart.
Under de sex år som basträffen genomförts så har lördagen innehållit alla möjliga event.
– Det roligaste hittills var förra året när Thåströms basist, Ulf ”Rockis” Ivarsson var med, säger Peter lite stolt. Han berättade om sitt liv och gjorde ett solouppträdande mot en trumbakgrund han hade satt ihop på tåget. Andra inslag på lördagen brukar vara ”Mythbusters” och i år ska vi ha med ZON-basens (handgjorda basar utformade för sin användare.) grundare via Skype.
Testa utrustning själva poängen
Medan jag står och pratar kommer personer och ställer frågor till Peter, vilka han ger korta direktiv som man nöjsamt följer. När jag undrar om det är fler som arrangerar så förklarar Peter att det mer är som ett kollektiv där alla drar sitt strå till stacken. Ju längre dagen går ser jag att det flyter på utan någon större stress från Peters sida. Fram till oss kommer även Per Sporrong som stannar och berättar mer om själva träffen. Att en av grejerna med träffen är att man får testa nya prylar. Alla som kommer har med sig sin utrustning och det är den som står uppställd för de övriga deltagarna att fritt testa.
– Jag vill inte tänka på vad utrustningen är värd, säger Peter och efter en snabb huvudräkning på 100 basar á 5000 kr vill jag inte ens ge mig in på de exklusiva förstärkarnas kostnad.
Per berättar att han bygger basar och hans alster förekommer på Kicki Danielssons senaste skiva. Även ”Rockis” Ivarsson äger en “Sporrong”-bas, men vilken han är stoltast över kanske kvittar. Men Per vill inte utmåla sig som basbyggare utan nämner att Edin som gör Edinbasses finns på träffen, vilken jag ser till att träffa senare under dagen.
Kvalitetstest genom Mythbusters
Det är trevligt och man småpratar lite med alla man står tillräckligt länge bredvid. Alla medverkar utifrån ett extremt basintresse och det blir snabbt nördigt. Som när Lasse Gidbo ställer sig på scen och tar hand om det stående inslaget ”Mythbusters”. I år avhandlas huruvida pris och kvalitet verkligen hänger ihop när det kommer till kabel. Till en början handlar det om en 200 kronors standardkabel som ställs mot en George L-kabel runt 500 kr. Medan testet pågår så kommer den ena efter den andra upp med nya kablar som ska testas.
Dyrast i testet är en skärmad kabel för 1800 kr och billigast en Kjell & CO-kabel för 79 kr. Efter några test fram och tillbaka kommer man gemensamt fram till att de dyrare kablarna håller bättre och att det var större variation än vad man förväntat sig. Vidare görs ett blindtest på olika basmodeller och det gissas vilt, men den stora massan har faktiskt rätt bra koll på hur olika basar låter.
Basanekdoter och livsöden
I en av pauserna pratar jag med Tubbe som är där för första gången.
– Jag skulle ha blivit rockstjärna, säger han, en stadig kille med grön fleecejacka. Men det blev inte riktigt så. Tubbe hade inte spelat på 25 år när han i höstas provade en bas igen efter det ofrivilliga uppehållet. Han var 20 år när han på sitt jobb i en sekunds ouppmärksamhet först skavde, sedan klämde fast fingrarna på vänsterhanden i en aluminiumpress.
– De första tre åren hade jag konstant smärta, berättar Tubbe, och jag gav upp tanken på att spela bas igen. Men när han i höstas testade igen så funkade det ganska bra och han köpte på sig lite utrustning. Sen fick han tips om Prata bas och träffen i Glanshammar.
Under dagen växer antalet personer som berättar sina historier och det är intressant att få ta del av basanekdoter och livsöden. Som Nicke från Värnamo, han spelade i band tills i förra veckan då bandet splittrades, på scen. Mitt under en låt tappar sångaren, som har fått några för många innanför västen, helt besinningen och skäller ut sina bandmedlemmar och kastar iväg sin gitarr för att dramaturgiskt korrekt rusa av scen.
– Det är hårdrock, skrockar Nicke och verkar ta bandsplittringen med ro. Vissa kan man inte spela med helt enkelt.
Grundaren av ZON guitars via Skype
För några kommer dagens höjdpunkt när Joseph Zon, grundaren av ZON guitars, kopplas upp via Skype, direkt från Kalifornien. Hans företag tillverkar lite mer påkostade basar och ofta direkt anpassade efter kundernas önskemål. En ovanlig detalj är att man på vissa modeller gör halsen komposit, så den blir stenhård jämfört med en trähals. Istället för fyra skruvar så integreras halsen med basen på ett sätt så att bas och hals blir en enhet, vilket ska påverka ljudet till överlägsen ljudöverföring. Det märks att basen är populär för alla vill känna på de provexemplar som en av deltagarna har med sig.
För det är så det fungerar på Prata bas-forumet. Man är som en stor familj som hjälps åt och inför varje Glanshammarsträff så använder deltagarna sina kontakter eller bidrar med eget material. Som Anna Gable, hon har nyligen släppt boken “Ghost, drugs and Rock n’ Roll” och passar på att ha en dragning för sina basvänner. Det är fjärde året hon är med på träffen och nu när hon är klar med sin bok går hon igenom den inför församlingen.
Ghost, drugs and Rock n’ Roll
– Det började som en deckare och jag skrev faktiskt klart den, talar Anna om för oss. Men det lyfte aldrig, så hon valde att skriva om den. Med hårdrocksinramning. Hon flörtar med de biografier som är skrivna om hårdrockens baksida, men avvisar bestämt att det skulle handla om någon drogromantisering.
– Det dör en del folk i boken, avslöjar hon, betydligt mer än i en deckare. Efter en timme har vi fått reda på lite mer om hennes liv. Hur hon under en tuff period i livet tappade rösten och började spela bas för att få utlopp för sin kreativa ådra. Nu satsar hon på skrivandet men skulle tycka det var kul att göra ett soundtrack till boken.
– Jag är på, utbrister en av åhörarna och han är ett bra exempel på den vänskapliga stämning som finns i gruppen. Det skämtas friskt och den vars tur det är att stå på scen blir ofta ackompanjerad av skämtsamma kommentarer följda av församlingens asgarv.
Jag lämnar gruppen med bastoner ringande i öronen. Alldeles innan jag går ur lokalen får någon för sig att prova en av värstingförstärkaren på högsta volym. Lungorna fladdrar i takt till glasrutornas skallrande. Det känns som en hästspark i bröstet. Det är basistträff och basismen är återigen på besök i Glanshammar.
Text och foto: Daniel Heiniemi
